7 veckor har gått
7 veckor har gått sedan sista behandlingen
Tiden går fort, inte en enda biverkning av cellgifterna finns kvar men jag kommer aldrig att glömma bort hur det var. Jag njuter av varenda matbit jag kan stoppa i munnen. Lagar bara sånt jag tycker om, tänker på vilket privilegium det är att kunna äta. Jag behöver bara blunda och tänka tillbaka på den äckliga mjölsmaken och blåsorna i munnen, då njuter jag av maten ännu mer.
Orken är tillbaka och smärtan och tröttheten i låren är ett minne blott. Vill börja träna ordentligt men nu är det vilan efter operationen som hindrar mig så än så länge bara promenader.
Det mesta av smärtan i brösten har försvunnit. Har lite i armhålan där de tagit lymfkörtlarna, känns nästan som att något sitter ivägen där. Implantaten börjar ta sin rätta plats då bältet jag ständigt måste ha på mig trycker ner dem ( så att de inte ska sitta under hakan ) .
På Måndag är det första besöket inför strålningen som börjar 11 september och på Tisdag är det första påfyllningen i implantaten. Kan nämna att de redan är större nu än hur de var innan. Tror att slut resultatet kommer att bli riktigt bra, det kan jag se redan nu.
Håret kommer men det går sakta förutom på de ställen man inte brukar vilja ha hår. Där är det nu precis som vanligt. Rakar mig igen! :)
Kom att tänka på en sak jag haft lite dåligt samvete för.
När jag hade opererats och när läkare och sjuksköterskor kom in för att kolla att allt var bra och så så nämnde de ofta att det värsta var över och jag svarade att denna smärta inte var någonting jämfört med cellgifterna och att det var det vidrigaste jag gått igenom. Många opereras först och får cellgifter sen vilket också var fallet för de jag delade rum med på sjukhuset.
Där ligger vi alla i HEMSK smärta och jag nämner att något var värre!! Fan så dumt.
Sen har alla inte samma upplevelser av cellgifter, det kan vara så olika. De ska ändå ta död på cancer skiten.
Be strong
Tiden går fort, inte en enda biverkning av cellgifterna finns kvar men jag kommer aldrig att glömma bort hur det var. Jag njuter av varenda matbit jag kan stoppa i munnen. Lagar bara sånt jag tycker om, tänker på vilket privilegium det är att kunna äta. Jag behöver bara blunda och tänka tillbaka på den äckliga mjölsmaken och blåsorna i munnen, då njuter jag av maten ännu mer.
Orken är tillbaka och smärtan och tröttheten i låren är ett minne blott. Vill börja träna ordentligt men nu är det vilan efter operationen som hindrar mig så än så länge bara promenader.
Det mesta av smärtan i brösten har försvunnit. Har lite i armhålan där de tagit lymfkörtlarna, känns nästan som att något sitter ivägen där. Implantaten börjar ta sin rätta plats då bältet jag ständigt måste ha på mig trycker ner dem ( så att de inte ska sitta under hakan ) .
På Måndag är det första besöket inför strålningen som börjar 11 september och på Tisdag är det första påfyllningen i implantaten. Kan nämna att de redan är större nu än hur de var innan. Tror att slut resultatet kommer att bli riktigt bra, det kan jag se redan nu.
Håret kommer men det går sakta förutom på de ställen man inte brukar vilja ha hår. Där är det nu precis som vanligt. Rakar mig igen! :)
Kom att tänka på en sak jag haft lite dåligt samvete för.
När jag hade opererats och när läkare och sjuksköterskor kom in för att kolla att allt var bra och så så nämnde de ofta att det värsta var över och jag svarade att denna smärta inte var någonting jämfört med cellgifterna och att det var det vidrigaste jag gått igenom. Många opereras först och får cellgifter sen vilket också var fallet för de jag delade rum med på sjukhuset.
Där ligger vi alla i HEMSK smärta och jag nämner att något var värre!! Fan så dumt.
Sen har alla inte samma upplevelser av cellgifter, det kan vara så olika. De ska ändå ta död på cancer skiten.
Be strong
Kommentarer
Skicka en kommentar